Fogg och hängmyrar

Av: Leif M. | Datum: 2022-07-02 | Visad 413 gånger | Gillats av 0 medlemmar

Jag har de senaste åren knåpat ihop ett litet sommarreportage kring någon speciell upplevelse i orienteringssverige och redan nu får den upplevelsen anses vara upplevd, så här kommer en längre text för den som härdar ut.

Håkan och Henrik kämpade i dimman.

I går fredag, inleddes det årliga 3-dagarevenemanget 3+3 i Sälen med förkortad medeldistans och med OK Skogsmårdarna som arrangörer. Taket, 1 200 deltagare, fylldes för ca 3 veckor sedan, så visst finns det extra tävlingsefterfrågan i pandemins fotspår.

Arena för dessa tre dagar är Högfjällshotellet baksida, samma plats som åtminstone ett par av etapperna gick av stapeln på vid O-ringen 2016. 18 JOK-are hade lyckats sno åt sig en startplats och under den soliga seneftermiddagen började vi samlas för att utmana oss själva i fjällterrängen. En viktig pusselbit för de flesta, är att vara påläst på det magiska PM:et. Jag är själv ett undantag i det fallet och missar det oftast, men andra är välstuderade. Helena, i rookiefamiljen (avseende fjäll-OL) Nyman Hjortzberg, har tagit till sig PM-läsandet och frågade hur det var med ”hängmyrarna”. Hängmyrar, tänkte jag, menar hon hängbroar? Går det broar över bäckarna? Nej, det står hängmyrar i PM, hävdade Helena envist. Som tur var stod elitjunioren Bovallius på lämpligt överhörningsavstånd och bröt in i samtalet. ”-Ja, det finns något som heter hängmyrar!” Vad är det, frågade vi oss? Jag han tänka tanken att det var en slags lättlöpt myr som man lättare kunde hänga löpare framför sig på, alltså en OL-term, men icke. Erik B menade att en hängmyr skulle vara en ganska tunglöpt myr som lutade på fjällsidorna…. ”-Men, rinner inte fukten bort då”, undrade jag, innan jag ryckte upp den ständigt medhängade följeslagare ur innerfickan och googlade:

Hängmyr – sluttande myr, backmyr. Myr som bildats i en kraftig sluttning genom att sipprande grundvatten samlats i gropar i sluttningen……

  Typisk "hängmyr"

Wow, tyckte vi, finns det ett speciellt karttecken för hängmyrar? Erik skakade på huvudet….. Gissa vad mitt fredagslopp hade full fokus på? Såg jag någon hängmyr? Nej!

Loppen gick sent på kvällen denna fredag och efteråt hade knotten invaderat vår TC, så något länge arenahäng var inte att tänka på, så inget häng där heller.

Dag 2

Vaknade i Malung och jag och Amanda hade generösa förmiddagstider för start så vi dråsade i väg mot Högis strax före 10. Den regnade ett ganska behagligt sommarregn vid avfärden, som dessutom lättade under färden och temperaturen snurrade runt 19. Då det stod långdistans på programmet hade jag redan under gårdagen förhört mig med Amanda om min banlängd. ”4,4”, var det bestämda svaret, men av någon anledning ville jag göra en dubbelcheck denna förmiddag. Svaret blev detsamma. Skönt, tänkte jag, fördelen med att göra debut i H60, långdistans 4,4….känns underbart för en som verkligen inte gillar längre lopp än just den längden. Väl framme dröjer det bara 5 minuter innan regnvädret tilltar i styrka. Som tur är finns parkeringen i direkt anslutning till arenan så vi kan sitta kvar i bilen, men jag behöver nästan genast ge mig av mot start. Arenan ligger nästan tom, folk häckar under skyddande utbyggnader eller annat. Inte en JOK-are syns till, regnet tilltar, öser ner och dagvattenbrunnarna vid hotellet får kämpa när padelbanan utanför entrén börjar vattenfyllas. Iklädd klubbjacka, ljusolivgrön regncape och matchande keps blir jag tvungen att ge mig av mot start, tur att det bara är 4,4….

 Slalombacken vid Högfjällshotellet är gömd bakom dimma och regn. 

Väl framme hinner jag slänga ner mina överdragsattiraljer i ”överdragssäck nr 2” och direkt därpå slinka in i startfållan. I fålla två får man definitionerna och här gäller det att snabbt trycka in den lilla lappen i definitionshållaren innan pappret pulvriseras av det massiva smattret från ovan. Väl på plats tittar jag, som sig bör, snabbt över lappen, memorerar kontrollsiffrorna till de tre första kontrollerna och gör mig redo att ta nästa steg när mina ögon plötsligt fångas av rubriken högre upp, ”Distans 6,8km”. Jag rycker nog till, va, tog jag fel lapp? Nej, H60 står det. Men vad sjutton, det stämmer ju inte, det ska ju vara 4,4 och 6,8, det är ju j ä t t e l å n g t….. Det måste vara fel på lappen, det står såklart rätt på kartan! Tiden är inne för nästa steg, sveper EMIT-brickan över startmodulen och tar tre hyfsat bestämda kliv fram till H60-lådan, rycker åt mig den sammanvikta, överst liggande kartan och tittar snabbt…….6,8 km……gode gud, det går ju inte, så långt har jag inte sprungit på 15 år i alla fall….. Ska jag bryta direkt? Tittar igen. Kontroll 1 och 2 ligger ganska nära, men till trean är det en evighetslång fjällvandring….
Jag kan inte bestämma mig, tar de två första kontrollerna, gåendes för säkerhets skull. Ska jag försöka med trean också? Vad är maxtiden? Ok, jag tar mig upp till trean och går tillbaka sen?

För mig är det, och har alltid varit, extremt svårt att läsa kartan över fjällterräng. Är det sänkor eller höjder man ser? Hur hög är en höjd? Hur ser man skillnad på en sankmark och allt annat på fjället? Vad är det för skillnad med gult fjäll och gult med vita prickar? Så även denna dag, första målet på väg mot trean är en rejäl sankmark enligt kartan. Jag håller hårt i kompassen och vandrar framåt, ganska snart är jag nästan ensam på vidderna, är jag på sankmarken nu? Till slut hittar jag vandringsleden, min andra hållpunkt, därifrån lägger jag ”plankan” mot en större höjd med en hyfsat stor sankmark bakom, en lämplig sista säkra ca 300 meter från kontrollpunkten, en ås i ett fjällbjörkssnår…. Lufsar på, men ser ingen stor höjd. Ingen sankmark heller, det går uppför, men jag kan inte avgöra om höjdkurvorna på kartan är på samma sätt. Några vindsnabba elitlöpare flyger förbi i horisonten, de klättrar vidare uppåt, men ska verkligen en H60 upp där, tänker jag. Så ser jag en kontroll bakom mig, den ser ut att sitta vid en ås. Men jag ska ju ha minst 500 meter kvar, tycker jag, men vad sjutton, jag måste kolla. Väl där stämmer kontrollsiffran inte alls, inte ens nära ”mitt” nummer….var befinner jag mig? Så kommer blöt medlöpare åt mitt håll, han ser förvirrad ut. Han ser inte skärmen jag står vid och tänker passera förbi. Ska du ha nr 160, frågar jag. Va? Ja! Vilken tur, jag har ingen aning om var jag är säger han. Som tack får jag kika på hans kartan och ser till min förvåning att jag bara befinner mig ca 50 meter från min kontroll, ännu längre tillbaka, det kan man kalla tur, det blev en miss på 5 minuter, men kunde lika gärna ha blivit 45 minuter, helt nollad i frågan om var jag befann mig.

 Varför ser jag inga sankmarker på fjället? 

Glad över den oväntade turen bestämmer jag mig för att ta fyran och femman också, de går bra, men på väg ut från femman börjar det ryka framför mig. Brinner det? Nej vad sjutton, det är dimma som kommer i puffar in över vidderna, som min sinnebild av fogg i ett avsnitt med Sherlock Holmes. Det går snabbt, vädret växlar på några sekunder. Regnet avtar, foggen väller in, vinden går från omärkbar till kraftig. På väg mot sexan ligger en vätskekontroll, det är lätt utför till en början, jag borde se ”vätskan” snart? Var är vandringsleden? Vad händer om jag ramlar och krossar kompassen? Först typ 30 meter från ”vätskan” ser jag den, tar mig dit trots att det blir en omväg och fortsätter. Man ser ingen. Jo, plötsligt ser jag sen skepnad trettiotalet meter snett bakom mig. Skepnaden kommer närmare, han springer fort, men ser att det är en man i min egen ålder och att klubben han representerar heter något typ Totempålen OL eller nått. En norrman! Jäklar vad han springer! ”-Hans farsa måste vara en bergget”, hinner jag elakt tänka innan hans skugga försvinner i dimbankarna. Kontroll 6, en liten göl på en sluttning, ser apsvår ut (Erik Bovallius hade samma och kallade den för en ”lotterikontroll”), så jag försöker ta den genom att ta mig runt på en stig för att komma nämare.

  Erik och William slet sig igenom 12 km och besökte också "lotterikontrollen". Imponerande!

Ser då plötsligt ett röse ute på vidden till vänster och passande nog har jag ett röse på kartan, det blir en god sista säkra tänker jag och tar mig dit. Lägger kompassen och lunkar vidare, tyvärr kommer ett nytt röse bara 50 meter senare, ytterligare 50 meter senare ännu ett röse, plus en stor sten. Inget av dessa tre finns med på kartan……var är jag?

Det är för mig helt detaljlöst i närheten så jag har inget annat val än att hålla den kompassriktning jag lagt och chansa, kommer in i ett gytter, stenigt, stämmer inte, är jag på väg mot 7:an av misstag? Några löpvidunder flyger förbi ner för sluttingen och jag förbereder mig på att bryta. Ser då en liten uttorkad göl, viss glädje pirrar i magen, men inser snart att ingen skärm finns där. Kontroll 6 ligger i kartkanten så jag börjar oroa mig för att redan ha lämnat kartområdet, dags att vända, tar bara några steg till nerför en stenkant och tittar till höger, 10 meter bort sitter en skärm vid en göl. Lotteri – precis som Erik sa!

Hackar mig framåt. Efter kontroll 8 tar krafterna helt slut, benen skakar och balansen är usel. Vid 9:an river jag sönder byxorna på snärjande fjällbjörkar och vid 10:an letar jag efter en höjd, när det egentligen visar sig vara en djup sänka, men jag börjar få vittring, jag kanske kan greja det här…. Kontrollerna 11 och 12 är lätta. På väg mot tretton ser jag en äldre herre (så gammal kan inte jag vara) som verkar vara en klasskompis, han går, tar inte ett löpsteg, jag tänker att honom vill jag komma ifatt och försöker lunka. Det visar sig att han går lika snabbt som jag lunkar så jag tar inte in något, istället lurar han mig för långt till höger på kontroll 13. Jag inser misstaget före honom och lyckas då stämpla den först. Efter det blir det inga fler lunkande steg den här dagen. Kontroll 14 går jag till och likaså till det utbrutna målet. Krafterna är slut. Två gummor i 75-årsåldern rushar förbi precis innan målstämpling och jag raglar i mål, en timme och 41 minuter efter start. ”Fy fan vad jobbigt!”, utbrister jag in en slags omvänd eufori, något som en funktionär snappar upp. ”Det är lugnt, det säger alla”, svarar han leende. Jag är för trött för att svara, stapplar framåt i dimman som tilltagit ytterligare, känner att jag fryser för första gången, men är ändå lycklig över att jag tagit mig runt i det tuffaste (vädret) och längsta lopp jag tagit mig igenom på evigheter.

 Amanda sprurtar i uppförsbacke, regn och dimma


Kommentarer

En kommentar

Logga in om du vill skriva en kommentar.

Härlig beskrivning! Man känner bokstavligen hur paniken kommer smygande.....

Per Lennart, 2022-07-05

D:4 T:23 Loggen