Stövlar på åkern gav kondition och styrka

Av: Gunilla S. | Datum: 2018-12-09 | Visad 203 gånger

Stövlarna gav Ulf ”ryssen” Eriksson kondition och styrka. Benstyrkan och löpningen gjorde honom till en av Järfällas bästa och mest nervösa förstasträckslöpare i slutet av 1960-talet. Han sprang förstasträckorna i 10-mila som gav JOK en andraplats 1967 och en förstaplats 1968.

– Jag var bättre på löpning än orientering och var livrädd att förstöra för laget, säger han.

Egentligen började Ulf ”ryssen” Eriksson sin idrottskarriär som cyklist i Hässelby cykelklubb. Han tävlade för dem i sexton år och 1961 var han med och vann Sverigeloppet från Haparanda till Ystad tillsammans med Bengt Ekblom.

Cykelsäsongen tog slut i september varje år och på vintrarna blev det orientering. När Ulf var i 30-årsålderna blev han och några andra cyklister värvade av Stig Nelson till Spånga IF. När de sedan flyttade över till Järfälla OK började Ulf satsa rejält på orienteringen.

– Fördelen med orientering är att du kan börja när som helst och hålla på nästan hur länge som helst. Det passar för alla åldrar och alla nivåer.

Rädd om fötterna

 

Ulf Eriksson, Yngve Johansson och Eje Molin i unga år.

Ulf Eriksson säger med viss stolthet att han aldrig vrickat fötterna. Ändå tränade han intensivt och med helt egna idéer.

– Jag hade enormt bra självförtroende från cyklingen och ville träna på mitt sätt, säger Ulf och berättar hur han bland annat vintertid och i mörker sprang på Viksjö golfbana, som då bara var plöjda åkrar.

Det är där stövlarna kommer in. Ulf var livrädd för att bli sjuk eller skada fötterna.

– Jag sprang i stövlar för att inte bli blöt om fötterna. Det var ganska vanlig träning bland cyklister för att det skulle vara extra tungt.  Och klubbens dåvarande ordförande Hans Nordström stöttade mig, trots mina udda träningsidéer.

– Jag hade ortopediska sulor och dubbla strumpor för att inte få skavsår. Det gav mig både kondition och styrka och när jag kom till tävlingar och bytte till ”kompassrosen”, jo så hette den tidens orienteringsskor, då var det så lätt att springa att det var som att flyga fram. Men skorna var egentligen helt värdelösa jämfört med dagens orienteringsskor.

Startnummer

Det var framför allt i stafetterna Ulf hade sin styrka. Han var löpsnabb och kunde hänga. Det gav bra placeringar på flera DM och förstås även 10-mila. Ulf sprang förstasträckan både när Järfälla kom tvåa 1967 och vann 1968.

Trots sitt självförtroende medger han att han var supernervös innan 10-mila.

– Som cyklist var jag aldrig nervös, men jag ville ju inte göra en dålig förstasträcka och förstöra för hela laget.

Ulf lärde sig därför startnumren på de 30 bästa lagen för att kunna hänga på de bästa.

– Det hade jag ju inget för. Orienterare har ju nummerlappen på bröstet och inte på ryggen som cyklisterna, berättar han med glimten i ögat.

Fast det gick ju ganska bra ändå…

Isväg, tunnelbana och karthållare

Från orienteringen var steget inte långt till skidorientering och även där var Ulf med och åkte både DM och SM.

– Det var en ganska udda sport då och jag gillar det som är annorlunda. Vi åkte långa sträckor på isvägar och hade inga färdiga skidspår.

Vasaloppet då, har du åkt det?

– Jo, jag åkte en gång, men det var ju ingen match att åka i färdiga spår. Det var som att stå i kö och åka tunnelbana.

Ulf har en kreativ ådra som bland annat inneburit att han utvecklat karthållare för både cykel- och skidorienterare.

– Den för skidorienterare blev riktigt vass, det gick att fälla upp mot bröstet vid långsträckor. Arja Hannus vann VM i skidorientering med min karthållare Fodralet är mönsterskyddat och säljs fortfarande.

Hummelmorabladet var första kartan

En höst var Ulf sjukskriven från sitt jobb och tyckte att han behövde något att göra. Med hjälp av grundmaterial som han fick av Stig Nelson började han rita kartor. Den första kartan var över Hummelmoraområdet i Viksjö, Hummelmorabladet.

– Vi var fler i kartgänget, Eje Molin, Nils Fogeby och Ulf Radler var också med där. Allt gjordes analogt, det fanns inga datorer på den tiden. För mig blev det med tiden nästan ett halvtidsjobb och jag fortsatte rita kartor. Kartritningen är kanske roligast, funderar han. Det är spännande och ger en bra känsla och överblick över terrängen.

Men det är förstås stor skillnad på kartorna då och idag. Kartskalor och detaljer ger enklare orientering idag.

– Förr var det mer kompassorientering. Idag går utvecklingen mot mer sprint- och stadsorientering och det hänger nog ihop med att det är svårare att få marktillstånd idag.

Ta vara på ledarkompetensen

Det är bara några år sedan Ulf slutade orientera. Ögonen räcker inte längre till, men fortfarande hänger han med och tycker det är roligt att följa hur sporten sprids allt mer i världen.

– Orienteringen får mer och mer fäste i olika länder. Jag hade hus i Frankrike tidigare och tycker det är lite kul att världens bäste orienterare, fransmannen Thierry Gueorgiou nu bor i Uppsala.

Vad har du för råd till de unga orienterarna i klubben?

– Att rita kartor är otroligt bra träning! Järfälla OK är en stark klubb idag, den största ungdomsklubben i Stockholm. Ta vara på den kunskap och ledarkompetens som finns.

Varför kallas du för ”ryssen”?

– Äh, det är gammalt från skolan. Vi hade något snöbollskrig med olika lag. Jag var med i det ryska laget.

--

Fotnot

Intresset för kartritande kan komma från Ulfs konstnärliga påbrå. Som son till den kände konstnären Elis Eriksson och släkt med flera av de berömda konstnärerna i Rackstadgruppen i Arvika, Christian och Liss och Eriksson, så var det naturligt att rita. En period var Ulf modellbyggare på en arkitektbyrå som gjorde bland annat arbetsmodeller av gallerian mitt emot NK i Stockholm.

– Min farfar, Elis i Tasere, står ju staty på torget i Arvika, säger Ulf och det är att klart att det kan betyda en del att växa upp i en miljö där det är självklart att måla och avbilda.

 Vid Järfälla OK 60.årsjubileum skänkte Ulf en tygskärm från 1950 - 60-talet till klubben. Lars Jonasson visar upp den.

 –  Jag hittade den i början av 1970-talet i en sankmark vid Säbysjön. På den tiden var skärmarna stora för att synas i    terrängen, berättar Ulf.


Kommentarer

Logga in om du vill skriva en kommentar

Ännu ett fint reportage - tack Gunilla! Visst vore det kul att samla alla i tio-mila-lagen (som finns kvar) från den tiden till en återträff??

Leif, 2018-12-11