Äckligt varmt!

Av: Leif M. | Datum: 2019-07-25 | Visad 189 gånger

Även om jag i normala fall är en ivrare av gott språk får jag efter dagens Oringenetapp, vid den s k Yxbacken utanför Norrköping, sammanfatta dagen med det i yngre åldersgrupper ibland använda kraftuttrycket – ”Äckligt varmt!”. Det var nämligen precis vad det var idag. Temperaturen i skuggan vid middagstid låg nog närmare 32 än 30. Inte desto mindre gav vi oss ut, jag och över 15 000 andra löpare, i den östgötska skogen.

Min spaning idag får bli lite inhemsk och utifrån mitt eget H55K perspektiv. Många kan lockas till att tro att kortklasserna här på 5-dagars är lite b-betonade vad gäller startfältet, men sanningen är en helt annan. I toppskiktet finner man forna stornamn även i denna klass och även här finns det gott om segersugna löpare. JOK:s egen Anders Lund och en av våra ungdomstränare, BVSOK-trogna Thomas Pettersson, finns med tätkänning i klassen och det är inga småpotatisar någon av dem och Thomas gav mig häromdagen några tips om hur de som segeraspirerar i klassen tänker och därmed hur jag ska bete mig för att förbättra mina chanser. Till saken hör att kortklasserna har fria starttider under respektive etapp och tipset vad gäller detta var tydligt! De som vill nå framgång och njuta segerchans ser till att starta sent varje dag då det då ”är uppsprunget i terrängen med nya stigar” vilket också gör att färden genom eventuella grönområden blir lättare.

Sagt och gjort – idag siktade jag på en start runt 12.30. Över 30 grader i skuggan, en stigning på 100 meter på de cirka 2 km till start inbjöd inte till någon direkt uppvärmning och korta intervaller vid starten är heller inte min likör, jag var sjöblöt ändå av marschen till startplatsen och då man dessutom ”bara” hade en vattenstation på vägen var det läge att spara extra mycket på den energi som fanns.

En sak som alltid fascinerat mig, inte minst under O-ringen, är tystnaden som infinner sig under startproceduren. Så även idag. Klockan 12.27 fick jag träda in under snitseln och väl framkommen till ”innerplanen” blir det tyst… Alla deltagare i hela startfållan går in i sin egen bubbla, man kan höra fåglarna kvittra, en gren som knäcks i fjärran eller kanske en insekt som brusar förbi. Möjligen kan något ord utväxlas med en funktionär om kontrolldefinitionen eller startpunktens belägenhet, men i övrigt tystnad, koncentration, inre tankar. Orienteringssporten består sannolikt av en stor mängd tävlingsmänniskor, även om alla tävlar på sitt sätt. Fascinerande som sagt!

12.30 piper klockan iväg oss och rusningen tar vid. Efter 30 meter inser jag att jag har gått ut för hårt och får sakta ner på tempot och startpunkten dyker strax därpå upp som en räddning! Man får stanna och läsa in sig…..

Ute i skogen är det varmt, väldigt varmt. T o m nere på myrarna står luften dallrande stilla och jag lyckas inte ens blir blöt om fötterna trots att jag med avsikt tar mig över en sankmark hyggligt nära en liten skogstjärn. Mellan tvåan och trean finns vätskekontroller. Jag besöker 2 och får i mig tre glas vatten innan jag pustar vidare ut mot ett helvetiskt gassande kalhygge. Här behöver man dessutom lyfta ordentligt på fötterna för alla grenar och maxpulsen är högre än normalt….

Efter femman är det dags för dagens låååååångsträcka. Jag inser direkt att målet för sträckan, kontroll sex, är dagens utmaning även i ringen så nu gäller det att hålla huvudet kallt… Vänta nu…hålla huvudet kallt…? Hur ska det gå till? En snabb koll på kartan berättar att ett lite längre vägval ger mig chansen till ytterligare ett besök vid ett utskänkningsställe. Valet är enkelt, måste dit för att klara dagen. Stiglunkning dit, två glas ljummet vatten, in över ett kalhygge igen….håll huvudet kallt nu, det är svårt här….. Plötsligt dyker en stor sten upp i terrängen, vad sjutton, den ska inte vara här…håll i kompassen, håll riktningen, håll huvudet kallt nu….fasiken, här ska det ju vara gallrad skog enligt kartan….inte ett träd på marken, nu går det åt skogen…… Fortsätter dock en liten bit till, det lutar lätt nedför, stämmer, så plötsligt ser jag en skärm. Den ser ut att sitta vid en liten brant, precis som den jag söker, men kan det verkligen vara min, har jag inte sprungit för långt eller snett? Jag ska ha nummer 139 ser jag efter en snabbcheck på armen. Smyger mig nästan fram, det känns som att vara på drive-in-bingo och ha ett nummer kvar, ska utroparen ropa ut mitt nummer nästa gång? ”Etthundratrettionio……!” Då jag springer utan glasögon behöver jag komma ganska nära för att se numret, det är tresiffrigt! Det börjar med en etta! Jaaaa, det står 139! Bingo!!!

En relativt snabb stämpling och iväg….. (fick äntligen spöa Thomas P på en sträcka). Efter ytterligare utmaningar in mot mål vacklar jag in över upploppet. Spurttiden blir 1 minut och elva sekunder, över 40 sekunder efter den bästa för dagen. Väl i mål faller jag ihop i sågspånet i måltältet, det flimrar för ögonen….glad över ännu en dag utan bomtid i Winsplit. Bredvid mig sitter en kvinna på knä, fy sjutton vad jobbigt säger jag. Ja, det var nog den varmaste etappen jag någonsin sprungit väser hon från ett rött och svettigt anlete. Jag håller med, det var gräsligt hett, fruktansvärt kvalmigt, ja riktigt ruskigt äckligt varmt!


Kommentarer

Logga in om du vill skriva en kommentar