Tioårsjubileum

Av: Per Lennart K. | Datum: 2021-10-26 | Visad 268 gånger

Det är i dagarna 10 år sedan jag började orientera på allvar. Som 67-årig nybliven pensionär deltog jag i några Motionsorienteringar. Det var förvisso närmare 50(!) år sedan jag blev topp tre i regementsmästerskapen i västgötska Karlsborg, men så besvärligt kunde det väl ändå inte vara. Trodde jag.

Efter dryga 30 års turer på långfärdsskridskor var min hjärna inprogrammerad på kartor i skala 1:50000, så det blev ”fort och fel”, som en medtävlare var vänlig nog att påpeka. Det gick alltså bokstavligen åt fanders. Efter ett obeskrivligt debacle i Ängsjö, då jag lyckades med konststycket att i samma tävling vända kartan upp-och-ner och hoppa över en kontroll, konstaterade jag uppgivet efter målgång – en dryg kvart efter alla andra – att ”nu ger jag f-n i det här”. Men då kom den alltid lika hjälpsamme Uffe Radler som räddare i nöden och berättade om alla missar han gjort (och gör), så det fanns kanske trots allt visst hopp för mig!

Det blev senhöst och vår vän (fd) frisören Karl-Axel berättade för mig om Luffarligan. Det lät spännande och utmanande (som det numera heter då något är riktigt svårt). Min första egentliga kontakt med denna förnämliga organisation blev Farstanäset. Jag missade rejält och for som en vettvilling i skogen. Redan vid andra kontrollen stötte jag på en äldre man som majestätiskt tog sig fram med käpp. Vi stötte på varandra igen vid kontroll 4 och 5. Jag kunde inte låta bli en liten kommentar om att jag for runt medan han gick lugnt och säkert. ”Du har lite för bråttom”, sade han, Sven Gärderud. Han var snäll, för han sade faktiskt lite för bråttom….

Jag blev näst sist med endast en äldre dam, också med käpp, efter mig.

Men successivt inträffade något märkligt. Jag drabbades helt enkelt av vad man kan kalla orienteringsbacillen. Jag har alltid motionerat, en à två gånger i veckan. Men nu märkte jag att det var betydligt roligare att motionera med en karta i handen. Att komma fram till en punkhöjd och säga till sig själv att nu borde kontrollen sitta på andra sidan, och så gör den det!! Det blir positiva strokes varje gång.

Efter en målstämpling vid en Luffarliga kom jag att tala med en man om den härliga känslan av att ha klarat av en klurig och jobbig bana och fick svaret att ”orientering är förmodligen den ultimata motionsformen med en oslagbar kombination av hjärta, hjärna och balans. Och så frisk luft på köpet”. Den f d landslagslöparen och världsberömde fysiologen Björn Ekblom vet naturligtvis vad han talar om.

Jag har alltså hållit på i 10 år och sprungit drygt 300 tävlingar – Luffarligan, Saab/IBM, Roslagsveteranerna, vanliga Motionslopp och en och annan ”riktig” tävling.  Det är fascinerande att på måfå ta fram en gammal karta och efter en kort stund finna att man kommer ihåg precis hur man sprang och hur det såg ut.

Som gammal matematiker har jag naturligtvis fört statistik över hur långt procentuellt jag är efter ledaren och medianpersonen i resultatlistan, både som funktion av längd och terrängtyp, och förgäves försökt hitta något mönster att ta lärdom av. Det enda som framgår är, föga överraskande, att vid min ålder spelar vägval mindre roll; det gäller ”bara” att inte bomma!

Bland veterantourerna är jag, mina 77 år och 10 års erfarenhet till trots, fortfarande junior och prospect. De flesta här har ju 40-50 års erfarenhet och är dessutom fantastiskt duktiga.

Har jag då blivit en bättre orienterare på dessa 10 år? Ibland undrar jag, det erkännes gärna.

Jag håller, inbillar jag mig, någorlunda hygglig fart på slätmark. Med en vilopuls strax över 50 tycker jag dessutom att orken oftast inte är något att klaga på. Att balansen påverkas negativt med ökad ålder är däremot ett dystert faktum. Efter ett par rejäla vurpor på rötter och stenar har jag numera alltid mobilen i en midjeväska som en säkerhetsåtgärd.

Det är dessvärre fortfarande i alldeles för stor utsträckning ”fort och fel”. Jag skyller på mina vallonska gener, som premierar handling men inte planering och eftertanke. Men jag vrålbommar numera sällan; problemet är i stället den s k finorienteringen i detaljrik terräng. Jag bommar alldeles för ofta på 20-30 meter, i synnerhet på små sänkor, börjar snurra runt och har snart tappat både orientering och riktning. Långt om länge har jag insett, att det bästa är att snarast gå tillbaka till ”sista säkra”.

Just det där med att hålla riktning brottas jag fortfarande med. Jodå, jag har till leda hört alla förnumstiga råd om att ta syftpunkt långt bort – men vad hjälper det om man tvingas runda ett större vindfälle och/eller slånbärssnår? Det blir alldeles för ofta snett och vint.

Vissa mysterier väntar fortfarande på svar. Hur tusan är det möjligt att läsa karta medan man springer – då kroppen guppar upp och ner? Här försvinner åtskilliga minuter i s k kartstopp. Och så har vi det där med blinda fläcken eller mental blockering. Jag kommer till en stor sten, men på kartan, där jag tror att jag är, finns banne mig ingen sten. Alltså är jag inte där jag tror att jag är, MEN fortsätter trots detta för ”det löser sig nog”. Vilket det naturligtvis aldrig gör. Väl hemma i soffan är det första jag ser på kartan en stor sten. Hur kunde jag undgå att se den?

Numera finns, som bekant, ett förträffligt hjälpmedel i form av Livelox, som fungerar både som inspiration och snuttefilt. Det är lärorikt att se duktiga löpare och deras olika vägval, men framför allt är det trösterikt att kunna notera, att även löpare med 40-50 års erfarenhet faktiskt kan dabba sig, och dabba sig rejält!

I en nattorientering nyligen var vi en 5-6 löpare som stod vid ”fel” sten och undrade vart vi skulle ta vägen. ”Vi är för långt” konstaterade en ung dam självsäkert och fick med sig gänget bakåt. Men icke jag; jag hade tvärtom känslan av att vi skulle 75 m framåt. Ensam spikade jag kontrollen och tänkte på den legendariske Georg Versteegh, grundare av Graningeverken, som en gång yttrade: ”Egen framgång är nog bra; andras olycka icke att förakta”! Att jag sedan lade ca 10 min på ett missat stigskäl till nästa kontroll är en annan historia….

Nu längtar jag bara tills dagen då jag kan springa i H80 och slippa alla duktiga ”juniorer….

Foto: Leif MörkforsFoto: Leif Mörkfors


Kommentarer

Logga in om du vill skriva en kommentar

Härligt att läsa! Det går att börja sin orienteringskarriär även lite senare i livet!

Leif, 2021-11-06

Underbart! Så hög igenkänningsfaktor

Gunilla, 2021-10-28

Strålande rapport! Det är bara att ladda om inför nästa race!

Birgitta, 2021-10-27